Ja det gör vi!!!!

Sista programmet är packat och klart och det satt som ett smäck!

Men det var inte utan sorg och hugg i hjärtat som jag lyssnade...

På kollo sjöng man en tårdrypande sång som började med:

"Det är dags att ta farväl..." Där stod vi ledare och försökte harkla tuppen ur halsen och sjunga rent. Det gick så där. Vi grät, barnen grät, alla grät och snoret rann. Vi stod där mitt emot varandra efter en torktumlarsommar med minnen som glödde under ögonen.

Fredrik och jag fick inte en tårdrypande sång på utvärderingen med cheferna i onsdags.

Och det var bra, för vi gillar inte farväl och tårar, vi gillar att komma tillbaka och bli ännu bättre! Fast vi var ändå lite rädda för vad P1 polisen skulle tycka...

Det behövde vi inte. Vi fick MVG på innehåll och form, med anmärkning på några journalistiska felsteg!!

Sammanfattningsvis kan man säga att det här programmet skulle inte ha blivit vad det blev, om inte jag Fredrik hade stått där och snörvlat på kollo. För det var där vi lärde oss att jobba efter ledmotivet: "JA DET GÖR VI!!!!"

Inget var omöjligt, allt var tillåtet.

Så har Knarket kommit till.

Så Knarket säger hej och hej då, vi ses igen, då med Sexet!!!

"JA DET GÖR VI!!!!!!"

Livets dramaturgi

När programledaren går på årets vip-fest och vip-minglar i snygg kostym med årets Sommar kändisar, sitter producenten hemma i tv-soffan och kollar Frost/Nixon med en kopp yogite och en dumlekola, och funderar på dramaturgi.

Följer livet den dramaturgiska modellen?

Med Anslag, Presentation, Fördjupning, Upptrappning, Klimax, Avrundning, Premiss och Överraskning? Är livet en bladvändare eller en transportsträcka?

Ibland glimmrar livet till, det är de där gångerna man går omkring som huvudpersonen i sin egen film och bär hjältekappan som en självklarhet.

När man är i flow, mitt i händelsernas centrum och klarar allt.

Men ofta är livet som den där filmen man hoppats på och hört talas om och sen blir besviken på för tempot är så segt, den saknar framåtrörelse, den bara står och stampar, så man går på toan mitt i, kommer tillbaka och har inte missat någonting.

Fast livet är det där som bara pågår, framåtrörelsen finns där, men vi märker den inte alltid, den är subtil.

Den snyggaste dramaturgin är den som inte märks.