Knickedickarna på kontoret

måndag 31 augusti 2009

Lugnet efter stormen

Andra programmet, andra sändningen, lite som lugnet efter stormen.
(Och stormat det har det...)
Det kom ljud från radion den här gången också! Vårt ljud! Så som vi bestämt att det ska låta! Fantastiskt.
Jag stod och utediskade efter en spontan kräftskiva. Hade den lilla svarta batteriradion hängande på sin spik precis ovanför. Det är ett av mina bästa radioställen. (Ensam i bilen är en annan).
Där har jag stått med gamla grillrester och avnjutit och ryst till allt från Stil, till P2´s direktsändning från Metropolitan. Så nu slåss vi om att diska för att få den där egna stunden med radion. Nu var den min. Med mitt program! En sjukt skön känsla.

Jag funderade länge på hur jag skulle gå till väga för att få till en riktig lyssning på det vi andats, ätit och slitit med i sex veckor. Först tänkte jag att jag skulle åka buss med en busschaufför som hade radion på bara apropå sådär. Tänkte att jag skulle sitta på Norrtäljebussen på väg ut till Blidö längst fram och tjuvlyssna, och slänga en kommentar till busschauffören så där i förbifarten för att fiska lite:
"Det där var ju ett intressant program, eller hur?"
Få in direktkänsla med distans på nåt sätt. Men jag insåg att det skulle ha krävt ett enormt researcharbete för att hitta rätt chaufför som knarkade P1 varje söndag kl 13.00 och som hade ett lång pass till Blidö...

Utedisken funkade utmärkt. Nästa söndag sätter jag mig i bilen och åker till okänd ort!

onsdag 26 augusti 2009

Bu eller bä?

Det man får säga och inte säga, det är frågan....
Nu ringer de och vill veta vem och vilken tankesmedja som det knarkades på under Almedalsveckan. T.o.m Marita Ulvskog twittrar om det, och tycker att sr-reportern ska gå ut med det. Nu funkar det ju inte så. Och det kan man ju tycka vad man vill om.

Och tycker gör folk om programmet också. Både bu och bä. Med ett förflutet inom teatern har jag ett komplicerat förhållande till kritik. Fast egentligen är det asaenkelt. Jag tar till mig den dåliga kritiken och glömmer bort den braiga. Så tror jag de flesta funkar. Trist men sant. Det vore ju så mycket roligare om man kom ihåg allt skoj i livet!

En sak är säker knark engagerar. Och det är ju bra. Och viktigt. För det är komplicerat.
De kanske tar upp det i Debatt på tisdag och då kanske vi ska vara med, och tycka, men det får vi inte, och vill inte heller för den delen. Men vi berättar gärna om det vi stött på under resans gång. Så funkar Knarket.

Take it or leave it.

måndag 24 augusti 2009

Fredriks Knarketsemester

Fredrik sitter i en stuga i skogen i Norrland och försöker ha semester. Men Knarket jagar honom.

P1 morgon väntade med debatt i morse så Fredrik fick ta sig till en studio i Skellefteå. Strax efter klockan åtta puffar de för debatten nu med Maria Larsson! Inte generaldirektören från Folkhälsoinstitutet. Något eller någon fick upp folkhälsominster Maria Larsson på telefon.
Jag panikslänger iväg ett sms: "SPARK! Ge ML vad hon tål. Just be your self och berätta fr verkligheten".

Han hann aldrig få det, han visste inte att folkhälsoministern plötsligt hade ändrat sig och tyckt att det var viktigt att ställa upp och svara på om det verkligen går att regera fram ett drogfritt samhälle när ingen tror på det. Något svar på det fick vi inte, men kanske en utredning...

Debatten blev ett tydligt möte mellan en människas erfarenheter ur verkligheten och en politikers föreställning om hur verkligheten ser ut.

Producenten är stolt och nöjd och svarar på mejl från lyssnare och längtar efter sin favoritkompiskollega.

söndag 23 augusti 2009

Okontrollerad premiär

Ok nu smäller det. Nu finns det ingen återvändo. Nu är det oåterkalleligt.
Det första programmet sänds. Nu. Idag. kl 13.00. Min första helt helt okontrollerade premiär. En mycket ovanlig känsla. 
Hur vet man att det verkligen kommer ljud ut i alla radioapparater samtidigt? 
De första fjärilarna kom i onsdags med smygreleasen på Dramalabbet då Fredriks band Faster Glenn spelade. Vi bjöd på Lidl korv och oliver och hade bar. Presenterade ett smakprov från programmet. Sen ringde de från Studio ett och P1 morgon och ville ha mer.
Då satte sig hjärtat i halsgropen.

Och Fredrik är med sin käresta någonstans i Norrlands inland. Men han ska vara med i etern på måndag, i P1 morgon från någon skog någonstans, i en debatt med generaldirektören från Folkhälsoinsitutet.

Det är nu det börjar. Fjärilarna i magen och hjärtat i halsgropen är på plats.
Håll tummarna! 

måndag 10 augusti 2009

Hjärnsläpp

Sista dagen för Knarket var alltså i fredags. Vi träffades kl 8.00 på morgonen. Det började lugnt och trevligt med morgonmöte, leverpastejsmörgås och juice. Och vi planerade för ett glas champagne på Berns eller Grand på eftermiddagen för att fira att det är klart!!
 
Men redan vid lunch hade temperaturen och rösterna stigit flera grader, för att slutligen nå crescendo vid halv sex, då jag för femtielfte gången skrek: VAD GÖR DU NU????
Då stirrade Fredrik bara på mig med uppspärrade ögon, oförmögen att säga någonting. Jag förstod att det var bäst att vara tyst och låta honom göra vad han nu gjorde klart.

Så jag började nervöst plocka colaburkar och ramlösaflaskor som vi samlat på oss under sommaren. Då sa plötsligt Fredrik något. KAN DU GÅ NER TILL GRAMMOFONARKIVET OCH LÄMNA NÅGRA BÖCKER OCH SKIVOR?!! Det var nog snällt menat, Fredrik är en väldigt snäll person, fastän det lät som en marinofficer från the US marine som blåryter en order.  

SJÄLVKLART! sa jag 

Så jag tog hissen ner och traskade genom tomma korridorer, ser första skylten: Musikbiblioteket. Stannar och slänger ner två cd-skivor och två böcker. Sen läser jag på brevinkastet: EJ BÖCKER ELLER NOTER! 
Hmm.. försent kopplar synapserna i huvudet att musikbiblioteket och grammofonarkivet är kanske inte samma sak? Så jag sparar resten av skivorna och de andra böckerna.

Då ser jag nästa skylt: Biblioteket. DÄR ska böckerna vara! Hurra! Fortsätter mot grammofonarkivet.

Där är det också helt tomt och stängt. Hittar till slut några cdinkast. Det står en massa information, men jag förstår plötsligt inte bokstäverna. Så jag slänger ner de en och en och hoppas på det bästa..

Kniven på strupen. Klockan tickar och vi förstår att vi hinner inte göra det allra sista, innan Fredrik ska till Gustavsberg och göra sitt sista trubadurframträdande i sommar, och jag ska med sista bussen till Blidö.
Men det viktigaste är gjort. Program ett och två är i pipelinen! Program tre klart för sändning, program fyra grovklippt och nästan klart.... Resten får vänta till den 19/8. 
Allt packat och klart, tidtabeller att hålla och kollin att räkna, klart för avgång till respektive platser. Den där champagnen lyser med sin frånvaro, och vi tänker, att vi kanske hinner en ljummen parkbänksöl i allén kanske? Vi passerar ju Systembolaget vid Garnisonen. Då kommer Fredrik på att han glömt sin Hugo Boss kavaj. Så den hopplösa idén avbröt sig själv som tur var.

Till sist slinker vi in på Thairestaurangen vid Karlaplan och kör en snabb debriefing över dagen som gått. Avslutningschampagnen får vänta till en dag när bådas hjärnor har svalnat och återfått sin forna balans och briljans. Nu har de gått på semester. 

 

torsdag 6 augusti 2009

Radiomupparna

Igår var vi radiomupparna på stan. Vi skulle göra prator utanför Rosenbad, men vi hann inte ända dit, så vi traskade ner till Berwaldhallen. Fredrik gick först med papprena i hand, som han släppte efter hand ner på marken vart efter han pratade.  Jag staplade efter i mina röda kilklacksesprandrillos med hörlurarna på och sladden i hand, plockade upp papprena, petade på honom för att få honom dit jag tyckte att det var spännande ljudunderlag, försökte gå i samma takt som honom (190 cm, jag 160 cm) så att det inte skulle höras, samtidigt som jag skulle fokusera på ljudet och pratet. Det gick så där....
Jag hade fullt sjå med att inte ramla omkull och bryta lårbenet.
När vi dessutom närmade oss Amerikanska ambassaden började det pipa mystiskt.
Förmodligen var det en kamera som zoomade in två främmande element, en rosa i t-shirt och mikrofon, en med röda kilklacksskor i hörlurar, och sände ut en störningssignal som varning.
Vi vände, och började om...





tisdag 4 augusti 2009

Lady Gaga

Jag och Camilla kom idag överrens om att en av människans största drivkrafter är förnekelsen. Att det inte är klokt hur mycket människor kan göra för att lura sig själva.

Jag var med om ett väldigt tydligt exempel i helgen.

Jag läste om artisten Lady Gaga, som hade landat i Sverige. Jag har aldrig hört talas om Lady Gaga, men det var ju en helsida i båda kvällsstidningarna om henne. Så jag måste ju ha hört talas om henne på något sätt, tänkte jag i mitt undermedvetna.
Så - fortfarande som en reflex - övertalade jag mig själv om att så var fallet, precis som jag kan göra när jag diskuterar med vänner om sånt jag inte har en aning om. Jag för liksom diskussionen med höghissad fana och hävdar min vetskap utan att ha en aning om vad jag snackar om.
Men nu gjorde jag det alltså alldeles automatiskt, inför MIG SJÄLV.

Visst har jag hört talas om Lady Gaga, konstigt vore det annars, gick runt i skallen på mig.

Sen erkände min tjej att hon inte visste vem Lady Gaga var, och jag började liksom ljuga för henne också...tills jag insåg vad jag under helgen hållt på med:
att jag ljög för mig själv om min vetskap om Lady Gaga.

Nu kom 23.000 personer på hennes konsert på Gröna Lund. Vilket i min värld betyder att jag har tappat greppet.
Och att förnekelsen är en av människans största drivkrafter.