Följer livet den dramaturgiska modellen?
Med Anslag, Presentation, Fördjupning, Upptrappning, Klimax, Avrundning, Premiss och Överraskning? Är livet en bladvändare eller en transportsträcka?
Ibland glimmrar livet till, det är de där gångerna man går omkring som huvudpersonen i sin egen film och bär hjältekappan som en självklarhet.
När man är i flow, mitt i händelsernas centrum och klarar allt.
Men ofta är livet som den där filmen man hoppats på och hört talas om och sen blir besviken på för tempot är så segt, den saknar framåtrörelse, den bara står och stampar, så man går på toan mitt i, kommer tillbaka och har inte missat någonting.
Fast livet är det där som bara pågår, framåtrörelsen finns där, men vi märker den inte alltid, den är subtil.
Den snyggaste dramaturgin är den som inte märks.
