Lära gammal hund sitta

Mina nya kompisar heter Digas och Isidor. Digas är snäll men klipper till snabbt om man inte passar sig. Isidor är lite svårare till sinnet, och har en egen stil som hon är väldigt mån om att vårda. Gillar man inte den, kan man dra. Det är spännande med nya kompisar. Särskilt när de är elektroniska. Man kan liksom inte bara kliva in på deras planhalva utan att ha gått igenom ett visst motstånd. Och även om man blir accepterad är det inte säkert att man får stanna. De kan putta ur en ur gemenskapen fortare än man hinner klicka. Så där håller det på, en slags maktkamp mellan maskin och människa. Då gäller det att inte bli människa och börja agera känlsomässigt, då är man körd, big time. Särskilt om man är en gammal hund som jag som ska lära mig sitta på nytt. Om jag börjar hetsa, svära, dra och slita så är det inte bara Digas och Isidor som låser sig. Ett psykologiskt krig med en maskin går inte att vinna, där är vi den underlägsna rasen. Digas och Isidor känner inte, de gör så som de är programerade. Så det är bara för mig att sitta vackert i båten och acceptera att det är någon annan som styr.
Men det hindrar ju inte mig att försöka ta över rodret då och då!

Fredrik säger i alla fall att jag är en naturbegåvning på att klippa Digas, NO SCHOOL.
Fast webbEmma gick från att utbrista att jag var ju proffs! till att bli alldeles tyst idag när jag inledde min realtion till Isidor...

Kontrollerad panik

Huka er. Nu spurtar vi. Fredrik är tillbaka med en kontrollerad svininfluensa. Han klipper, jag sitter breve på nålar och mummlar för mig själv:
"Det blir bra. Det blir riktigt bra. Eller?...."
Så kommer den smygande då, den där kontrollerande paniken.
"Tänk om? Om vi inte hinner? Om.." osv.
Den är värst. Den ligger där och brummar som en katt, som man inte vet om dem är kåt eller galen och tänker klösa ögonen ur en på en sekund.
Allt finns där, det ska bara bli till. Nu frågar Fredrik om jag vill lyssna! Det blir det första lyssningen avandra programmet!
HJÄÄLP!!!!!!!!!!!

Dramatik på "Knarket"

Idag var det dramatik på "Knarket". Min bästa vän, kära kollega och programledare, Fredrik, Frippe, Freddan, Fritz kom med andan i halsen till jobbet.

Han hade tappat den under natten. Och hade varit ute och letat efter den naken i trapphuset.

De på sjukvårdsupplysningen hade efter tjugofem minuter i kö, gett rådet: 

"Ta en kopp choklad". Det nöjde sig inte Frippe med. Så han gick ut på balkongen och ställde sig på alla fyra och hittade andan igen. La sig i sängen och andades tills vårdcentralen öppnade. I morse när han kom dit frågade han läkaren: 

"Vad det var som hände?" 

Efter den sedvanligt pliktskyldiga undersökningen konstaterade läkaren att: 

"Det var nog psykiskt stressrelaterat".

Under tiden satt jag med olika telefoner i handen och ömsom sms:de och ömsom pratade in meddelanden, och undrade var han var någonstans? Då kom Ulph in från "Radiokorrespondenterna" samtidigt som F ringde från taxin på väg till jobbet. 

Ulph och jag tittade på varandra. 

"Vad händer nu?" "Vad ska vi göra?"

Till slut kom Fredrik och vi hade gruppsamtal i soffan.

Jag erbjöd mig direkt att supplaja tabletter från husapoteket. 

(Som akutläkarhustru och fd traumapatient har jag ett rejält förråd...)

Ulph var mer nyanserad och tänkte framåt. Föreslog prat med chefen och eftertanke kring att vara programledare och producent för två program och samtidigt....

Jag och Fredrik avslutade veckan med en stilla öl på Gondolens terass, och ett lugnt planerande inför nästa vecka.

När vi skildes åt, tänkte jag i mitt stilla sinne:

Vad är det som gör en människa till narkoman?

En ångestattack och en kompis som har bedövningsmedel?

Knarket kanske finns närmare än vi tror...

 

Fröken P1 kissar på sig

Idag är det jag som har gått från "fröken P1" till "tjena hejsan från Bobster" typ...

Att det ska vara SÅ svårt att prata normalt hörbart i radio. Det var hett på rummet idag, trots skyfall. Freddan satte signaturen. Den blir "fett bra", som jag skulle ha sagt om jag var Kitty Jutbring och var född på 70-talet. Men nu är jag ju kulturtant och född på 60-talet så jag hmmr lite bara, och kissar nästan på mig istället.

Nu börjar finliret i uttryck och manus. Det är mycket... Mjaa...

"du kanske tynger lite där", "kanske lätta upp lite?", "lite mer energi kanske?", "kanske inte göra allt lika viktigt"...

Vi är fortfarande snälla mot varandra. Men vänta bara..

Som en liten liten, eller gammal gammal, föredragshållare

Idag har vi börjat klippa ihop första programmet.
Det handlar om Kleerups atcktal på Grammisgalan, det handlar om mig på krogen som får frågan om jag har kola. Det handlar om mig på toaletten när jag tittar på när två killar snortar kola.
Vi försöker få tag på Lasse Berghagen. Vi försöker få tag på en tjej som är expert på hjärnans belöningssystem. Och på torsdag ska vi intervjua en kille som har varit inne på Maria ungdom för en del drogrelaterade bekymmer. Det ska också in i första programmet.

Men det värsta idag är mina inledande prator.

Det låter som att jag vore 9 år och höll ett föredrag om typ Afrika, eller åtminstone pratade med 9-åringar...fast på 30-talet, liksom.

För övrigt det ord jag använt mest idag:
Liksom

/
Fritz

Knickedickarna och namnet

Vi hade tänkt att program-serien skulle ha hetat "Knark e bajs" från början. Nu blev det - av många spännande anledningar - inte så.
Istället har vi precis lämnat in det mycket P1-iga förslaget "Knarket", men med de väldigt o-P1-iga underrubrikerna:
Del 1: "Var är Lasse Berghagen nu (när vi som bäst behöver honom)?"
Del 2: "Här sitter vi på Park och snackar knark"
Del 3: "Tune in, turn out, drop dead"
Del 4: "Knark e bajs"

Och som vår chef precis sa om del 4, med den roade blicken hos någon som har två busiga tonåringar framför sig: "Ja, så fick ni in DET också."

Vänner.
Nu börjar det.

Radiohistoria.