Han hade tappat den under natten. Och hade varit ute och letat efter den naken i trapphuset.
De på sjukvårdsupplysningen hade efter tjugofem minuter i kö, gett rådet:
"Ta en kopp choklad". Det nöjde sig inte Frippe med. Så han gick ut på balkongen och ställde sig på alla fyra och hittade andan igen. La sig i sängen och andades tills vårdcentralen öppnade. I morse när han kom dit frågade han läkaren:
"Vad det var som hände?"
Efter den sedvanligt pliktskyldiga undersökningen konstaterade läkaren att:
"Det var nog psykiskt stressrelaterat".
Under tiden satt jag med olika telefoner i handen och ömsom sms:de och ömsom pratade in meddelanden, och undrade var han var någonstans? Då kom Ulph in från "Radiokorrespondenterna" samtidigt som F ringde från taxin på väg till jobbet.
Ulph och jag tittade på varandra.
"Vad händer nu?" "Vad ska vi göra?"
Till slut kom Fredrik och vi hade gruppsamtal i soffan.
Jag erbjöd mig direkt att supplaja tabletter från husapoteket.
(Som akutläkarhustru och fd traumapatient har jag ett rejält förråd...)
Ulph var mer nyanserad och tänkte framåt. Föreslog prat med chefen och eftertanke kring att vara programledare och producent för två program och samtidigt....
Jag och Fredrik avslutade veckan med en stilla öl på Gondolens terass, och ett lugnt planerande inför nästa vecka.
När vi skildes åt, tänkte jag i mitt stilla sinne:
Vad är det som gör en människa till narkoman?
En ångestattack och en kompis som har bedövningsmedel?
Knarket kanske finns närmare än vi tror...
