Ja det gör vi!!!!

Sista programmet är packat och klart och det satt som ett smäck!

Men det var inte utan sorg och hugg i hjärtat som jag lyssnade...

På kollo sjöng man en tårdrypande sång som började med:

"Det är dags att ta farväl..." Där stod vi ledare och försökte harkla tuppen ur halsen och sjunga rent. Det gick så där. Vi grät, barnen grät, alla grät och snoret rann. Vi stod där mitt emot varandra efter en torktumlarsommar med minnen som glödde under ögonen.

Fredrik och jag fick inte en tårdrypande sång på utvärderingen med cheferna i onsdags.

Och det var bra, för vi gillar inte farväl och tårar, vi gillar att komma tillbaka och bli ännu bättre! Fast vi var ändå lite rädda för vad P1 polisen skulle tycka...

Det behövde vi inte. Vi fick MVG på innehåll och form, med anmärkning på några journalistiska felsteg!!

Sammanfattningsvis kan man säga att det här programmet skulle inte ha blivit vad det blev, om inte jag Fredrik hade stått där och snörvlat på kollo. För det var där vi lärde oss att jobba efter ledmotivet: "JA DET GÖR VI!!!!"

Inget var omöjligt, allt var tillåtet.

Så har Knarket kommit till.

Så Knarket säger hej och hej då, vi ses igen, då med Sexet!!!

"JA DET GÖR VI!!!!!!"

Livets dramaturgi

När programledaren går på årets vip-fest och vip-minglar i snygg kostym med årets Sommar kändisar, sitter producenten hemma i tv-soffan och kollar Frost/Nixon med en kopp yogite och en dumlekola, och funderar på dramaturgi.

Följer livet den dramaturgiska modellen?

Med Anslag, Presentation, Fördjupning, Upptrappning, Klimax, Avrundning, Premiss och Överraskning? Är livet en bladvändare eller en transportsträcka?

Ibland glimmrar livet till, det är de där gångerna man går omkring som huvudpersonen i sin egen film och bär hjältekappan som en självklarhet.

När man är i flow, mitt i händelsernas centrum och klarar allt.

Men ofta är livet som den där filmen man hoppats på och hört talas om och sen blir besviken på för tempot är så segt, den saknar framåtrörelse, den bara står och stampar, så man går på toan mitt i, kommer tillbaka och har inte missat någonting.

Fast livet är det där som bara pågår, framåtrörelsen finns där, men vi märker den inte alltid, den är subtil.

Den snyggaste dramaturgin är den som inte märks.

Lugnet efter stormen

Andra programmet, andra sändningen, lite som lugnet efter stormen.

(Och stormat det har det...)

Det kom ljud från radion den här gången också! Vårt ljud! Så som vi bestämt att det ska låta! Fantastiskt.

Jag stod och utediskade efter en spontan kräftskiva. Hade den lilla svarta batteriradion hängande på sin spik precis ovanför. Det är ett av mina bästa radioställen. (Ensam i bilen är en annan).

Där har jag stått med gamla grillrester och avnjutit och ryst till allt från Stil, till P2´s direktsändning från Metropolitan. Så nu slåss vi om att diska för att få den där egna stunden med radion. Nu var den min. Med mitt program! En sjukt skön känsla.

Jag funderade länge på hur jag skulle gå till väga för att få till en riktig lyssning på det vi andats, ätit och slitit med i sex veckor. Först tänkte jag att jag skulle åka buss med en busschaufför som hade radion på bara apropå sådär. Tänkte att jag skulle sitta på Norrtäljebussen på väg ut till Blidö längst fram och tjuvlyssna, och slänga en kommentar till busschauffören så där i förbifarten för att fiska lite:

"Det där var ju ett intressant program, eller hur?"

Få in direktkänsla med distans på nåt sätt. Men jag insåg att det skulle ha krävt ett enormt researcharbete för att hitta rätt chaufför som knarkade P1 varje söndag kl 13.00 och som hade ett lång pass till Blidö...

Utedisken funkade utmärkt. Nästa söndag sätter jag mig i bilen och åker till okänd ort!

Bu eller bä?

Det man får säga och inte säga, det är frågan....

Nu ringer de och vill veta vem och vilken tankesmedja som det knarkades på under Almedalsveckan. T.o.m Marita Ulvskog twittrar om det, och tycker att sr-reportern ska gå ut med det. Nu funkar det ju inte så. Och det kan man ju tycka vad man vill om.

Och tycker gör folk om programmet också. Både bu och bä. Med ett förflutet inom teatern har jag ett komplicerat förhållande till kritik. Fast egentligen är det asaenkelt. Jag tar till mig den dåliga kritiken och glömmer bort den braiga. Så tror jag de flesta funkar. Trist men sant. Det vore ju så mycket roligare om man kom ihåg allt skoj i livet!

En sak är säker knark engagerar. Och det är ju bra. Och viktigt. För det är komplicerat.

De kanske tar upp det i Debatt på tisdag och då kanske vi ska vara med, och tycka, men det får vi inte, och vill inte heller för den delen. Men vi berättar gärna om det vi stött på under resans gång. Så funkar Knarket.

Take it or leave it.

Fredriks Knarketsemester

Fredrik sitter i en stuga i skogen i Norrland och försöker ha semester. Men Knarket jagar honom.

P1 morgon väntade med debatt i morse så Fredrik fick ta sig till en studio i Skellefteå. Strax efter klockan åtta puffar de för debatten nu med Maria Larsson! Inte generaldirektören från Folkhälsoinstitutet. Något eller någon fick upp folkhälsominster Maria Larsson på telefon.

Jag panikslänger iväg ett sms: "SPARK! Ge ML vad hon tål. Just be your self och berätta fr verkligheten".

Han hann aldrig få det, han visste inte att folkhälsoministern plötsligt hade ändrat sig och tyckt att det var viktigt att ställa upp och svara på om det verkligen går att regera fram ett drogfritt samhälle när ingen tror på det. Något svar på det fick vi inte, men kanske en utredning...

Debatten blev ett tydligt möte mellan en människas erfarenheter ur verkligheten och en politikers föreställning om hur verkligheten ser ut.

Producenten är stolt och nöjd och svarar på mejl från lyssnare och längtar efter sin favoritkompiskollega.

Okontrollerad premiär

Ok nu smäller det. Nu finns det ingen återvändo. Nu är det oåterkalleligt.

Det första programmet sänds. Nu. Idag. kl 13.00. Min första helt helt okontrollerade premiär. En mycket ovanlig känsla. 

Hur vet man att det verkligen kommer ljud ut i alla radioapparater samtidigt? 

De första fjärilarna kom i onsdags med smygreleasen på Dramalabbet då Fredriks band Faster Glenn spelade. Vi bjöd på Lidl korv och oliver och hade bar. Presenterade ett smakprov från programmet. Sen ringde de från Studio ett och P1 morgon och ville ha mer.

Då satte sig hjärtat i halsgropen.

Och Fredrik är med sin käresta någonstans i Norrlands inland. Men han ska vara med i etern på måndag, i P1 morgon från någon skog någonstans, i en debatt med generaldirektören från Folkhälsoinsitutet.

Det är nu det börjar. Fjärilarna i magen och hjärtat i halsgropen är på plats.

Håll tummarna! 

Hjärnsläpp

Sista dagen för Knarket var alltså i fredags. Vi träffades kl 8.00 på morgonen. Det började lugnt och trevligt med morgonmöte, leverpastejsmörgås och juice. Och vi planerade för ett glas champagne på Berns eller Grand på eftermiddagen för att fira att det är klart!!

 

Men redan vid lunch hade temperaturen och rösterna stigit flera grader, för att slutligen nå crescendo vid halv sex, då jag för femtielfte gången skrek: VAD GÖR DU NU????

Då stirrade Fredrik bara på mig med uppspärrade ögon, oförmögen att säga någonting. Jag förstod att det var bäst att vara tyst och låta honom göra vad han nu gjorde klart.

Så jag började nervöst plocka colaburkar och ramlösaflaskor som vi samlat på oss under sommaren. Då sa plötsligt Fredrik något. KAN DU GÅ NER TILL GRAMMOFONARKIVET OCH LÄMNA NÅGRA BÖCKER OCH SKIVOR?!! Det var nog snällt menat, Fredrik är en väldigt snäll person, fastän det lät som en marinofficer från the US marine som blåryter en order.  

SJÄLVKLART! sa jag 

Så jag tog hissen ner och traskade genom tomma korridorer, ser första skylten: Musikbiblioteket. Stannar och slänger ner två cd-skivor och två böcker. Sen läser jag på brevinkastet: EJ BÖCKER ELLER NOTER! 

Hmm.. försent kopplar synapserna i huvudet att musikbiblioteket och grammofonarkivet är kanske inte samma sak? Så jag sparar resten av skivorna och de andra böckerna.

Då ser jag nästa skylt: Biblioteket. DÄR ska böckerna vara! Hurra! Fortsätter mot grammofonarkivet.

Där är det också helt tomt och stängt. Hittar till slut några cdinkast. Det står en massa information, men jag förstår plötsligt inte bokstäverna. Så jag slänger ner de en och en och hoppas på det bästa..

Kniven på strupen. Klockan tickar och vi förstår att vi hinner inte göra det allra sista, innan Fredrik ska till Gustavsberg och göra sitt sista trubadurframträdande i sommar, och jag ska med sista bussen till Blidö.

Men det viktigaste är gjort. Program ett och två är i pipelinen! Program tre klart för sändning, program fyra grovklippt och nästan klart.... Resten får vänta till den 19/8. 

Allt packat och klart, tidtabeller att hålla och kollin att räkna, klart för avgång till respektive platser. Den där champagnen lyser med sin frånvaro, och vi tänker, att vi kanske hinner en ljummen parkbänksöl i allén kanske? Vi passerar ju Systembolaget vid Garnisonen. Då kommer Fredrik på att han glömt sin Hugo Boss kavaj. Så den hopplösa idén avbröt sig själv som tur var.

Till sist slinker vi in på Thairestaurangen vid Karlaplan och kör en snabb debriefing över dagen som gått. Avslutningschampagnen får vänta till en dag när bådas hjärnor har svalnat och återfått sin forna balans och briljans. Nu har de gått på semester. 

 

Radiomupparna

Igår var vi radiomupparna på stan. Vi skulle göra prator utanför Rosenbad, men vi hann inte ända dit, så vi traskade ner till Berwaldhallen. Fredrik gick först med papprena i hand, som han släppte efter hand ner på marken vart efter han pratade.  Jag staplade efter i mina röda kilklacksesprandrillos med hörlurarna på och sladden i hand, plockade upp papprena, petade på honom för att få honom dit jag tyckte att det var spännande ljudunderlag, försökte gå i samma takt som honom (190 cm, jag 160 cm) så att det inte skulle höras, samtidigt som jag skulle fokusera på ljudet och pratet. Det gick så där....

Jag hade fullt sjå med att inte ramla omkull och bryta lårbenet.

När vi dessutom närmade oss Amerikanska ambassaden började det pipa mystiskt.

Förmodligen var det en kamera som zoomade in två främmande element, en rosa i t-shirt och mikrofon, en med röda kilklacksskor i hörlurar, och sände ut en störningssignal som varning.

Vi vände, och började om...

Lady Gaga

Jag och Camilla kom idag överrens om att en av människans största drivkrafter är förnekelsen. Att det inte är klokt hur mycket människor kan göra för att lura sig själva.

Jag var med om ett väldigt tydligt exempel i helgen.

Jag läste om artisten Lady Gaga, som hade landat i Sverige. Jag har aldrig hört talas om Lady Gaga, men det var ju en helsida i båda kvällsstidningarna om henne. Så jag måste ju ha hört talas om henne på något sätt, tänkte jag i mitt undermedvetna.
Så - fortfarande som en reflex - övertalade jag mig själv om att så var fallet, precis som jag kan göra när jag diskuterar med vänner om sånt jag inte har en aning om. Jag för liksom diskussionen med höghissad fana och hävdar min vetskap utan att ha en aning om vad jag snackar om.
Men nu gjorde jag det alltså alldeles automatiskt, inför MIG SJÄLV.

Visst har jag hört talas om Lady Gaga, konstigt vore det annars, gick runt i skallen på mig.

Sen erkände min tjej att hon inte visste vem Lady Gaga var, och jag började liksom ljuga för henne också...tills jag insåg vad jag under helgen hållt på med:
att jag ljög för mig själv om min vetskap om Lady Gaga.

Nu kom 23.000 personer på hennes konsert på Gröna Lund. Vilket i min värld betyder att jag har tappat greppet.
Och att förnekelsen är en av människans största drivkrafter.

Lära gammal hund sitta

Mina nya kompisar heter Digas och Isidor. Digas är snäll men klipper till snabbt om man inte passar sig. Isidor är lite svårare till sinnet, och har en egen stil som hon är väldigt mån om att vårda. Gillar man inte den, kan man dra. Det är spännande med nya kompisar. Särskilt när de är elektroniska. Man kan liksom inte bara kliva in på deras planhalva utan att ha gått igenom ett visst motstånd. Och även om man blir accepterad är det inte säkert att man får stanna. De kan putta ur en ur gemenskapen fortare än man hinner klicka. Så där håller det på, en slags maktkamp mellan maskin och människa. Då gäller det att inte bli människa och börja agera känlsomässigt, då är man körd, big time. Särskilt om man är en gammal hund som jag som ska lära mig sitta på nytt. Om jag börjar hetsa, svära, dra och slita så är det inte bara Digas och Isidor som låser sig. Ett psykologiskt krig med en maskin går inte att vinna, där är vi den underlägsna rasen. Digas och Isidor känner inte, de gör så som de är programerade. Så det är bara för mig att sitta vackert i båten och acceptera att det är någon annan som styr.
Men det hindrar ju inte mig att försöka ta över rodret då och då!

Fredrik säger i alla fall att jag är en naturbegåvning på att klippa Digas, NO SCHOOL.
Fast webbEmma gick från att utbrista att jag var ju proffs! till att bli alldeles tyst idag när jag inledde min realtion till Isidor...

Kontrollerad panik

Huka er. Nu spurtar vi. Fredrik är tillbaka med en kontrollerad svininfluensa. Han klipper, jag sitter breve på nålar och mummlar för mig själv:
"Det blir bra. Det blir riktigt bra. Eller?...."
Så kommer den smygande då, den där kontrollerande paniken.
"Tänk om? Om vi inte hinner? Om.." osv.
Den är värst. Den ligger där och brummar som en katt, som man inte vet om dem är kåt eller galen och tänker klösa ögonen ur en på en sekund.
Allt finns där, det ska bara bli till. Nu frågar Fredrik om jag vill lyssna! Det blir det första lyssningen avandra programmet!
HJÄÄLP!!!!!!!!!!!

Dramatik på "Knarket"

Idag var det dramatik på "Knarket". Min bästa vän, kära kollega och programledare, Fredrik, Frippe, Freddan, Fritz kom med andan i halsen till jobbet.

Han hade tappat den under natten. Och hade varit ute och letat efter den naken i trapphuset.

De på sjukvårdsupplysningen hade efter tjugofem minuter i kö, gett rådet: 

"Ta en kopp choklad". Det nöjde sig inte Frippe med. Så han gick ut på balkongen och ställde sig på alla fyra och hittade andan igen. La sig i sängen och andades tills vårdcentralen öppnade. I morse när han kom dit frågade han läkaren: 

"Vad det var som hände?" 

Efter den sedvanligt pliktskyldiga undersökningen konstaterade läkaren att: 

"Det var nog psykiskt stressrelaterat".

Under tiden satt jag med olika telefoner i handen och ömsom sms:de och ömsom pratade in meddelanden, och undrade var han var någonstans? Då kom Ulph in från "Radiokorrespondenterna" samtidigt som F ringde från taxin på väg till jobbet. 

Ulph och jag tittade på varandra. 

"Vad händer nu?" "Vad ska vi göra?"

Till slut kom Fredrik och vi hade gruppsamtal i soffan.

Jag erbjöd mig direkt att supplaja tabletter från husapoteket. 

(Som akutläkarhustru och fd traumapatient har jag ett rejält förråd...)

Ulph var mer nyanserad och tänkte framåt. Föreslog prat med chefen och eftertanke kring att vara programledare och producent för två program och samtidigt....

Jag och Fredrik avslutade veckan med en stilla öl på Gondolens terass, och ett lugnt planerande inför nästa vecka.

När vi skildes åt, tänkte jag i mitt stilla sinne:

Vad är det som gör en människa till narkoman?

En ångestattack och en kompis som har bedövningsmedel?

Knarket kanske finns närmare än vi tror...

 

Fröken P1 kissar på sig

Idag är det jag som har gått från "fröken P1" till "tjena hejsan från Bobster" typ...

Att det ska vara SÅ svårt att prata normalt hörbart i radio. Det var hett på rummet idag, trots skyfall. Freddan satte signaturen. Den blir "fett bra", som jag skulle ha sagt om jag var Kitty Jutbring och var född på 70-talet. Men nu är jag ju kulturtant och född på 60-talet så jag hmmr lite bara, och kissar nästan på mig istället.

Nu börjar finliret i uttryck och manus. Det är mycket... Mjaa...

"du kanske tynger lite där", "kanske lätta upp lite?", "lite mer energi kanske?", "kanske inte göra allt lika viktigt"...

Vi är fortfarande snälla mot varandra. Men vänta bara..

Som en liten liten, eller gammal gammal, föredragshållare

Idag har vi börjat klippa ihop första programmet.
Det handlar om Kleerups atcktal på Grammisgalan, det handlar om mig på krogen som får frågan om jag har kola. Det handlar om mig på toaletten när jag tittar på när två killar snortar kola.
Vi försöker få tag på Lasse Berghagen. Vi försöker få tag på en tjej som är expert på hjärnans belöningssystem. Och på torsdag ska vi intervjua en kille som har varit inne på Maria ungdom för en del drogrelaterade bekymmer. Det ska också in i första programmet.

Men det värsta idag är mina inledande prator.

Det låter som att jag vore 9 år och höll ett föredrag om typ Afrika, eller åtminstone pratade med 9-åringar...fast på 30-talet, liksom.

För övrigt det ord jag använt mest idag:
Liksom

/
Fritz

Knickedickarna och namnet

Vi hade tänkt att program-serien skulle ha hetat "Knark e bajs" från början. Nu blev det - av många spännande anledningar - inte så.
Istället har vi precis lämnat in det mycket P1-iga förslaget "Knarket", men med de väldigt o-P1-iga underrubrikerna:
Del 1: "Var är Lasse Berghagen nu (när vi som bäst behöver honom)?"
Del 2: "Här sitter vi på Park och snackar knark"
Del 3: "Tune in, turn out, drop dead"
Del 4: "Knark e bajs"

Och som vår chef precis sa om del 4, med den roade blicken hos någon som har två busiga tonåringar framför sig: "Ja, så fick ni in DET också."

Vänner.
Nu börjar det.

Radiohistoria.